Läsvärt om alkohol.

Det här var min första alkoholfria helg på riktigt jävla länge.
Skulle nästan tippa på över ett halvår.. kanske mycket mer..
Men men, stannade hemma inatt och somnade tidigt som fan. Men fredag kväll lyckades jag ta mig ut, trots att jag helt självmant vaknade upp klarvaken kl 5 på morgonen av någon anledning..
Det jobbiga var bara att så fort jag ställde mig vid busshållplatsen på väg in mot stan kände jag ett jävla sug efter alkohol.

Men jag avstod hela kvällen. Hur mycket det än suktar och tryggt det än låter att ”bara ta en öl”, så vet jag hur det alltid slutar. Det är fan att man ska behöva känna sig så jävla svag bara för det. Det är fan pinsamt.
Och anledningarna till varför jag inte kan sluta dricka när jag väl börjat känner jag är snäppet för personliga att skriva om just nu. Nån dag snart kanske jag kan samla mig modet att skriva om det.

Anyways!

Ska dela med mig av en riktigt läsvärd artikel om alkohol som jag jäste för nån månad sen. Förbered dig på långläsning!

TILL BOTTEN MED SPRITEN” av Fredrik Backman

För er som inte pallar långläsning slänger jag upp ett par stycken ur texten här.

”Den heter Brooklyn Local 1. Kostar 80 spänn per flaska. Lagrad som champagne med riktig kork. Tappad på 750 milliliter stora flaskor. 9% alkohol. Ligger i beställningssortimentet. Jag har köpt en låda, som en kul grej. Ger bort flaskorna i stället för vin när min fru och jag är bortbjudna på middagar. Alla gillar en öl med en story, liksom. Jag antar att det är sånt här man gör när man fyller 30 och det inte längre anses socialt accepterat att samla på hockeykort.

Jag dricker två av dem med en barndomsvän en kväll framför en fotbollsmatch. Han konstaterar att en sån här flaska motsvarar fyra stora stark. Med skillnaden att ingen skulle tycka att det var konstigt om jag drack en sån här ensam framför tv:n en tisdag, säger jag. Min vän rycker på axlarna och säger att det går väl i linje med att det är inget konstigt bland män i vår ålder att sitta själv hemma och dricka en dyr whisky, men sitter man ensam och dricker smuggel­vodka har man plötsligt alkoholproblem.”

”– Rent statistiskt måste minst en ur grabbgänget vi festade med som 20-åringar ha blivit alkoholist, säger jag.

– Rent statistiskt var minst en av dem det nog redan då, svarar min vän.

Vi sitter tysta i några minuter. Sorterar väl ofrivilligt ut kandidaterna, antar jag. Till sist frågar jag om han har pratat med Patrik på länge. Han skakar på huvudet. Jag tänker att det måste vara sex-sju år sen jag hörde av honom senast. Kanske mer?

Alla män har väl haft den där polaren, antar jag. Min var Patrik. Bra i skolan, bra med tjejer, stor tennistalang. Han fick ett par motgångar strax efter studenten. Dödsfall i familjen. En ryggskada. Började träna mindre och festa mer. Tålde hur mycket sprit som helst, minns jag. Sen kom det en morgon där någonstans när alla andra drog iväg till universitet och skaffade jobb och villor och familjer, och han satt kvar hemma. Lirade gitarr. Drack whisky.

Jag hade en annan vän som dog i en bil­olycka i samma veva. Det kanske var därför jag blundade. Att se andras problem kan tvinga en att se sina egna. Så jag drog till Thailand och söp skallen av mig i fyra månader i stället. Jag funkade alltid så, kunde gå nykter i ett halvår och sen vara dyngrak varje dag i en månad.

Året efter mådde jag bättre, drack mycket mindre. Sen flyttade jag till Lund och började plugga. Kände mig ensam och vilse. Drack nonstop de första tre veckorna. Sista morgonen vaknade jag med blod på tröjan utan att veta om det var mitt eller någon annans. Jag hade hamnat i slagsmål utanför en krog. I början gav jag väl lika väl som jag tog, men folk som såg det berättar att det var som om jag väntade på att snubbens polare skulle dyka upp. Som om jag ville ha stryk. Och det fick jag.

Det var sista gången jag var så full.”

”Det sägs att om alkohol uppfunnits i dag hade vi klassat det som en drog farligare än heroin. Jag har aldrig tagit det på allvar. Men här, en halvtrappa ner i ett fyrkantigt rum på 25 kvadrat med kala väggar och plastmatta, är det rätt svårt att inte tänka på det. Jag vet inget mer om Anonyma Alkoholister än saker jag sett på amerikanska tv-serier. Jag har tänkt smyga in och sitta längst bak. ”Observera.” När jag ser att stolarna står i ring får jag panik.

En man i 45-årsåldern hälsar mig välkommen. Säger att jag är tidig. Jag nickar fumligt. Funderar på att vända mig om och dra, men sätter mig till sist på en av pinnstolarna med händerna kupade runt en pappmugg kaffe. Fler deltagare droppar in. De flesta känner varandra. Kramas. Jag känner mig otroligt utanför. Som om de ska få syn på mig och vråla ”inkräktare”. Sen inser jag att det jag verkligen är totalt skräckslagen för är motsatsen: Att de ska tro att jag är en av dem.

Jag känner mig som fisken i Hitta Nemo som av misstag hamnar på ett ”Fish Eaters Anonymous”-möte, och varje gång han försöker förklara att han inte äter fisk skriker en haj ”denial!” åt honom. Hur fan förklarar man att man inte har problem i en miljö där folk räknar förnekelse som första symtomet på problem?

Det är skitjobbigt att sitta där. Jag kan inte tänka mig att någon man jag känner hade tyckt något annat. Och det är väl någonstans där jag inser vilket helvete det måste vara att komma hit om man verkligen har problem. Vad som måste krävas för att kliva in här och erkänna att man har förlorat kontrollen över sitt liv.”

”Jag vet att han haft en del problem med droger. Vi har aldrig snackat om det, jag har inte vetat vad jag skulle säga, men jag vet att han går på någon sorts möten. Så till slut tar jag mod till mig och frågar honom rakt ut om jag får följa med någon gång.

–Det är aldrig någon av mina vänner som har frågat, säger han, uppriktigt rörd.

Jag sitter bredvid honom på ett möte för ”Anonyma Kokainister” kvällen efter. Han säger sitt namn och presenterar sig som alkoholist och kokainist. Det är en av de brutalaste upplevelserna i hela mitt liv. Han berättar om ett mörker jag inte kunde ha föreställt mig. Jag har känt killen i fem år och varenda en av historierna träffar mig som om jag blev misshandlad i en gränd.

– Jag… visste inte, mumlar jag i bilen.

– Det är få som gör, säger han.

– Hur ofta går du på möten? frågar jag.

– Inte så ofta numera, kanske tre-fyra gånger i veckan bara, säger han.

– Vad tror du händer om du slutar?

Han säger namnet på sin son.

Sen säger han namnet på min son.

– Om du hade varit där jag har varit, hade du tagit risken att få reda på det då?

Jag skakar på huvudet. Han klappar mig på axeln. Efter att jag släppt av honom kör jag in på en parallellgata, stänger av bilen och sitter där och gråter.

Nästa dag letar jag upp Patriks telefonnummer.”

Med allt det sagt.
Ta hand om dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s