150 dagar.

150 fucking dagar. 5 jävla månader. Nykter och nikotinfri.
Jag känner mig som en ny människa.

Inte på det där klassiska ”Jag har gått ner mer än 20kg och känner mig som en ny människa” sättet. Jag menar att jag känner mig som en helt ny jävla människa.
Massa musik har fått en helt ny mening, som om jag ser och hör saker ur ett helt nytt perspektiv, och då börjar jag undra.
Vem fan är jag egentligen, utan alkoholen? Varför blev jag så här?

Men men.. Sen senast jag skrev har jag inte börjat träna, jag har inte gått ner särskilt mycket mer i vikt. Humöret går fortfarande upp och ner hela jävla tiden. Ibland kan det räcka med att vara tvungen att ställa en fråga två gånger så går jag i taket, och börjar känna av röksuget. Känner mig oftast nedstämd och låg.
Legat ensam i sängen så många kvällar, fast i mina tankar, fast i massa ångest.
Men jag kan inte fly längre, så som jag gjort i så många år. Inga droger, inga flyktvägar.
Jag måste möta allting rakt på, och försöka bearbeta det. Men det är jobbigt som fan.
Många minnen kommer tillbaka om kvällarna. Saker jag sagt och gjort de senaste åren, så jävla mycket jag önskar jag hade kunnat göra annorlunda. Minnen från min uppväxt, saker jag glömt och förträngt.

Så jävla mycket tid med mig själv, och jag ligger där helt nykter och kan inte stänga av mina tankar. Alla tankar om varför jag blev som jag blev.
Varför jag var så fucked up och konstig under min uppväxt, varför jag gick i så många olika skolor, varför jag försökte fucking hänga mig själv när jag bara var 12 bast.
Vissa minnen och insikter om mig själv, får mig nästan att gråta. Men av någon anledning börjar jag aldrig gråta. Jag sitter bara på sängkanten med huvudet i händerna och skriker inombords.

Hur klyschigt det än låter kan jag bara beskriva det som att varenda jävla dag är en kamp.
Det händer oftast när jag ligger ensam i sängen och försöker sova, att jag bara sjunker rakt ner från ingenstans. Plötsligt vill jag bara ge upp för att allt känns så jävla meningslöst.
Det enda jag vill göra då, är att dricka.
Trodde att jag skulle vara typ ”mer botad” eller något vid det här laget.

Jag är trött på att vara ensam, men nu för tiden fegar jag ur lika ofta när jag vill prata med tjejer som när jag var 16. Det vill säga, nästan hela jävla tiden, och när jag väl försöker blir det pannkaka.
Vilket är en dålig metafor, för pannkaka är najs. Det blir dålig pannkaka.
Eller så kanske jag på något undermedvetet plan undviker intimitet, för att jag är rädd för att bli sårad och få återfall.

Jag blir så jävla trött på allt..

13103539_1140931909259009_4098123221352310052_n

Men så kommer lillsyrran in i bilden. Min fantastiska lillsyrra som fick högst slutbetyg i sin klass, och har stora planer för sin framtid. Hon ser att jag mår dåligt och förklarar för mig hur stark jag är trots all skit jag gått igenom.
Sen kommer polarna, människorna jag älskar så jävla mycket. De berättar hur stolta de är över att se mig ta tag i mig själv, och det blir svårt för mig att beskriva hur mycket styrka de ger mig bara av att existera. Jag vill ha kvar dem i mitt liv, resten av mitt liv.
De får mig att vilja fortsätta kämpa.

Jag tittar på bankkontot och ser att jag sparat ihop drygt 20% av en handpenning jag kommer kunna köpa en alldeles egen lägenhet med. Där jag kommer kunna leva mitt alldeles egna liv.
Så om två år kommer jag kunna flytta hemifrån på riktigt. Det suger att jag ska behöva vara 25 bast när det väl händer, men vafan. Livet har varit allt annat än lätt.
Och med jobbet jag har nu, känns det som att det kommer kunna bli två roliga år.

Känns lite lustigt.. För 4 år sen tog jag studenten, och jag minns det som om det vore igår. Jag hade inte en enda tanke på hur mitt liv skulle se ut idag, 4 år senare. Jag vill så jävla gärna ta tillbaka de här 4 åren och bara börja om. Undrar hur det kommer kännas om ytterligare 4 år. Undrar hur det kommer kännas att bli 30, 40, 70 fucking bast?

Så för att sammanfatta. Jag mår inte särskilt bra, men jag jobbar på saken.
Det här med att ta tag i sig själv, ta tag i sitt liv, verkar ta tid.

2 reaktioner på ”150 dagar.

  1. Du är så jävla stark och det är beundransvärt ❤️ Du är en fantastisk människa, älskade Kinezzos. Kämpa, du är aldrig ensam, jag finns alltid vid din sida.

  2. Starkt jobbat. Att jobba med sig själv är det jobbigaste man kan göra. Och det bästa med det är ju att man måste må skit för att sedan kunna må bra och det kommer du att göra bara man låter allt ta sin tid. Jag känner inte många i din ålder som skulle äns våga ta tag i sig själv och än mindre jobba med sig själv. Jag säger bara så jävla bra jobbat och du är aldrig ensam där ute……

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s